Klik venligst
Klik venligst
Klik venligst
TORGET 2021-4-10 KL. 12:00

Varmkorvshistoria utan ände i Kalmar

Av Klas Palmqvist

Varmkorvshistoria  utan ände i Kalmar
En av Kalmars mest klassiska korvkiosker var Kirres som på 60-, 70- och 80-talet låg placerad som en grillosande trafikfara i korsningen Esplanaden–Smålandsgatan, bilden togs 1984. . Foto: Joy Lindstrand/Östra Småland

På Stockholmsutställningen 1897 kunde man inhandla varmkorv av så kallade korvmadammer. Succén spred sig över landet och snart hade charkfirmorna hyrt in korvgubbar och -gummor som stod och sålde korv med bröd och senap – den fanns med redan från början – lite varstans i gathörnen.
KALMAR. Serveringen sköttes från en plåtlåda som ställdes på marken. Uppvärmningen skedde med en specialtillverkad spritvärmare. 1902 kostade en korv med bröd 13 öre, varav av korvförsäljaren fick behålla två.
Redan 1908 började myndigheterna lägga sig i varmkorvsförsäljningen.

Lådan fick inte stå direkt på marken längre. En del hängde den på axeln i stället, andra satte hjul på den. 1910 krävdes personligt tillstånd för att sälja korv och charkfirmorna fick sluta med direktförsäljningen. Det här satte på allvar fart på en sällsynt vildvuxen bransch med utrymme för mängder av enskilda initiativ. Allt fler satsade på rejäla kärror och på 30-talet började försäljningen flytta in i enkla korvstånd, vilka med tiden kom att utvecklas till mer eller mindre raffinerade snabbmatstempel. Ungefär samtidigt som detta skedde dök de första gubbarna som hade låda på magen upp. Själva ordet ”varm korv-gubbe” introducerades av historikern Per Nyström (1903–1993), blivande landshövding i Göteborg i studenttidningen Lundagård 1928.
Riktigt när korvgubbarna dök upp i Kalmar är höljt i historiens dunkel. Enligt den oöverträffade nöjeshistorikern Uno ”Myggan” Ericson (1926–2001) skrev den ytterst originelle bondkomikern Schwente i Flena – alias Ernst Dahllöf – sin en smula skabrösa visa ”Korvaffären” när Kalmar begåvats med sin första korvkiosk. Det måste i så fall ha skett senast 1914, för då sjöng Schwente in den på grammofon i Göteborg (den som vill lyssna på visan hittar den under vinjetten ”Länkar” i slutet av texten).

Från 1930-talet och in på 1980-talet var det ofta folk som råkat ut för skador eller sjukdomar, vilka gjort dem endast ”partiellt arbetsföra”, som erhöll kiosktillstånd och fick bli korvgubbar.
Ett typiskt exempel var ”Korv-Anders” i Kalmar, Karl Arvid Andersson, som från 1930 stod i tre decennier på Larmtorget. Där sålde han glass på sommaren och korv resten av året. Han var född 1886 på Ryssbylunds gård, ett par mil norr om Kalmar, där hans far var anställd som kusk. Så småningom flyttade familjen till Mönsterås och Karl Arvid fick anställning vid järnvägen. När han kom till Kalmar blev han kommunalarbetare, men råkade ut för en olycka och skadade sin ena arm så illa att han måste ha ett annat jobb. Han fick tillstånd att etablera sig som korvhandlare.

Larmtorget var som sagt basen för ”Korv-Anders”, men han utvidgade en tid reviret till Tullslätten och var även verksam vid Malmbron. Kunderna pratade gärna fotboll med ”Korv-Anders”. Hans son Hilding, ”Hille” kallad, var i många år målvakt i Kalmar AIK och pappa var förstås äkta blåtopp, även om sonen alldeles i slutet av karriären gick över till KFF.

När jag 2012 för första gången lät publicera bilden där ”Korv-Anders” säljer korv till nöjespappan Arvid ”Sjörövaren” Malkar i Östra Småland visste jag inte namnet på korvhandlaren och bad läsekretsen som hjälp. Som vanligt i sådana fall behövde jag inte fråga två gånger. Direkt hörde Lena Eklund i Kalmar av sig och berättade vad ”Korv-Anders” hette och att han var hennes farfar.
– När jag och min bror kom och hälsade på honom brukade vi få var sin glass, mindes Lena. Men vi fick nöja oss med de billigaste pinnarna, som bara fanns med vanilj- och päronsmak.
Lena konstaterade också att att det nog gick ganska stillsamt till på Kvarnholmen förr i världen.
– Ibland kunde farfar säkert ha rätt stora dagskassor när han gick hem till Proviantgatan sent på kvällen. Men det hände inte en enda gång på alla åren att någon försökte råna honom.
Karl Arvid Andersson avled 1979, 92 år gammal.

Larmtorget var alltså ”Korv-Anders” egentliga verksamhetsområde. Vid Sveaplan var det i stället Anker Olsson (1899–1970) – han bytte så småningom efternamn till Kalmevall – som var kung i varmkorvarnas rike. 1937 införskaffade han som den förste i Kalmar en korvvagn, ett litet korvstånd på hjul, som han parkerade vid Malmbron. Den diminutiva lokalen skyddade för väder och vind. Inte minst det sistnämnda: Sveaplan vid Malmbron är ju – trots synnerligen hård konkurrens – ett av Kalmars värsta blåshål. Vagnen var från början blå men den målades senare om i en tämligen gräslig gulgrön färg – det gällde väl att synas ordentligt.

Anker stod i sitt lilla korvstånd ända till 1965, när hälsovårdsmyndigheterna krävde bättre hygienanordningar, vatten och avlopp. Då fick han arrendera kommunal mark på andra sidan Esplanaden och lät bygga en riktig korvkiosk, utrustad med de begärda faciliteterna. Anker Kalmevall drev rörelsen till sin död 1970. De sista åren sköttes kiosken mest av sonen Henry (1928–2003).


Så här såg det ut en dag på 80-talet när Östra Smålands fotograf Peter Lidengren råkade ha vägarna förbi Olgas korvkiosk vid Sveaplan i Kalmar. Foto: Peter Lidengren/Östra Småland


En annan arrendator tog vid men blev ganska kortvarig och en bit in på 70-talet flyttade i stället Olga in i korvkiosken. Hon hade tidigare hållit till i en kiosk på Sandås och dessförinnan lär hon ha haft en korvvagn där, inte långt från Folkets Park. Som jag minns det låg korvkiosken ungefär där Netto finns i dag. Perfekt läge för natthungriga parkbesökare på väg hem. Namnet ”Olgas” tog hon förstås med sig till Sveaplan och så heter kiosken än i dag trots att det är många år sedan Olga själv lämnade verksamheten. Vad hon hette i efternamn har jag gått bet på att utröna. Den som vet får mer än gärna höra av sig till klas@helaostrasmaland.se eller ringa 073-071 80 20.
Kiosk och kiosk förresten. Olgas är sedan länge utbyggt till gatukök. Samma förvandling har de flesta av de korvkiosker gått igenom som inte bara lagts ner och försvunnit. Många av gatuköken har sedan i sin tur transfomerats till pizzerior, i andra säljer man thaimat.

Men i Kalmar finns ett markant undantag, en relik från forna tider; en gammaldags riktig korvkiosk där man i alla år blivit serverad genom lucka, även när det inte rått pandemitider. Den är visserligen inte belägen i en fristående liten byggnad utan i ett hus, det så kallade Strykjärnet i korsningen Larmgatan–Västra Vallgatan – benämningen kommer sig förstås av husets originella kilform.

Hur gammalt Strykjärnet egentligen är verkar ingen ha riktig koll på. Det har påståtts att huset skulle vara byggt 1929 men det kan definitivt inte stämma, eftersom Kalmarkännaren John Sjöstrand har tecknat det i sin bok ”Gamla Kalmarbilder” som gavs ut 1927. Där upplyser han om att huset länge kallades för ”Klockmakarehörnet”, detta eftersom det hade ägts av en klockgjutare Forsberg. Denne ska ha haft sin verkstad inrymd i Västerports kassematter, alldeles intill. Under den stora hantverksutställningen 1927 användes de forna verkstadslokalerna som öl- och smörgåsservering under namnet ”Klockgjutarehörnet” – där går för övrigt fortfarande att få sig en öl och en matbit på Fotis Fotiadis FF-bar.
I själva Strykjärnet var, när Sjöstrand skrev sin text, ”sedan åtskilliga år […] en urmakeriaffär och dito verkstad inrymd”. Detta har lett till viss begreppsförvirring och det hävdades alldeles nyligen i en tidning i Kalmar att huset på grund av urmakeriet kallades ”Klockmästarehörnet”. Som källa hänvisades till ”Kalmar Lexikon”, men den som kan läsa korrekt innantill konstaterar att där står det ”Klockmakarehörnet” och hänvisas just till klockgjutaren Forsberg.
Där nämns också att urmakeriet ska ha funnits kvar i alla fall in på 40-talet, men absolut ingenting om att det skulle ha gett upphov till den annars helt obekanta benämningen ”Klockmästarehörnet”.


Strykjärnet, eller Klockmakarehörnet som det fortfarande kallades när John Sjöstrand lät publicera den här teckningen 1927. Benämningen kom sig av att klockgjutaren Forsberg hade bott här. Teckning av John Sjöstrand i Gamla Kalmarbilder (1927)


Korvförsäljningen i Strykjärnet startades 1957 av välkände fotbollsprofilen Carl Erik Dahlström (1912–1978). Han hade börjat spela för Kalmar FF:s A-lag 1931 men övergick till ärkerivalen Kalmar AIK 1934, något som vållade viss uppståndelse i stans fotbollskretsar. Från mitten av 40-talet och många år framåt var han lagledare för KAIK.
Stockholmaren Kurt Andersson tog över korvkiosken efter Dahlström 1975. Efter 30 år efterträddes Andersson av sin son Rikard Bergman. 2011 var det Björn ”Böna” Johanssons tur att ta vid. I mars 2017 blev paret Elisabet och Mats Persson nya ägare till den vid det laget anrika rörelsen.

Ända sedan Dahlströms tid har man vårdat sig om att sälja samma sorts varmkorv – med tiden kompletterad med andra varianter – nämligen den som från början hette EmWe-korv efter tillverkaren Malmö Wienerkorvfabrik. Korven därifrån hade synnerligen gott rykte i Sydsverige. Firman var grundad 1929 och blev uppköpt på 1970-talet. Efter diverse turer och andra företagsköp hamnade tillverkningen av den klassiska malmöitiska wienerkorven hos Lithells i Sköllersta ett par mil söder om Örebro.
Lithells är för övrigt detsamma som Sibylla, men ägaren Atria har varit noga med att hålla isär varumärkena: namnet Sibylla förekommer bara i gatukökssammanhang, inte i detaljhandeln.

Korven kryddas fortfarande enligt samma gamla EmWe-recept och när nu paret Persson av hälsoskäl tvingats sälja korvkiosken har den nya ägaren Kirsten Sjöholm från Oskarshamn – som tänkt sig att införa röda danska pølser, hon har själv danskt ursprung – nogsamt fått veta att det kan hon väl göra om hon vill.

Men bara som komplement till det sedan många decennier invanda klassiska svenska korvkonceptet. För man byter knappast inriktning hur som helst i en av de ytterst få renodlade korvkiosker som fortfarande finns i landet, kanske rent av den allra sista av sitt slag.

KÄLLOR
Uno ”Myggan” Ericson: På nöjets estrader (1971)
Leif Eriksson: Korv, mos och människor – En bok om svenska korvkiosker (2004)
Karl-Olov Arnstberg och Anders Björklund: Korvboken – Hjälpreda och kulturhistoria (2011)
Jenny Damberg: Nu äter vi! – De moderna favoriträtternas okända historia (2014)
Bengt Bengtsson och Gunnar Magnusson (red): Kalmar Lexikon (2014)

TACK
till Hanna Wilhelmsson och Eva-Lena Holmgren, båda Kalmar läns museum; Gunnar Magnusson, Kalmar stads hembygdsförening; Lena Eklund, Göran Häggfors och Hans Egeskog, alla Kalmar; samt Olof Vallerhed, Färjestaden.

LÄNKAR
Schwente i Flena sjunger visan ”Korvaffären” i en inspelning från 1914:

Klas Palmqvist: Bondkomikern från Södra vägen som blev internationell stjärnartist

Klas Palmqvist: Ett liv i luckan i 32 år

Om Malmö Wienerkorvfabrik finns en text på bloggen ”Norra Sorgenfri nu”

På Digitalt Museum finns mer än 90.000 bilder och föremål ur Kalmar läns museums samlingar, mer än 400.000 ur Nordiska museets och drygt 268.000 ur Upplandsmuseets.